I hela debatten kring elkrisen, riskerna, problemen, kostnaderna och den svåra försörjningssituationen Sverige hamnat i har det varit märkligt tyst från näringslivet och den finansiella makteliten. Fastän man har planer på ny industriell verksamhet som kräver enorma mängder elektricitet verkar man ha inordnat sig i den gröna omställningens led, hur utopiska dessa drömmar än verkar vara.
I det Sverige som under hela efterkrigstiden, snart 80 år, dominerats av socialdemokratisk makt i ett förhållandevis liberalt samhälle har det alltid funnits ett samförstånd mellan politiken och det privata näringslivet. Alltför avancerade intrång i den ekonomiska friheten accepterades inte och samtidigt insåg politiken att det kanske viktigaste fundamentet i det svenska välfärdsbygget var ett dynamiskt och självständigt privat näringsliv. Tygla men inte ta över. Under lång tid var detta ett framgångsrecept. Försök att bryta harmonin möttes med starkt motstånd, vem minns inte direktörers demonstrationståg mot löntagarfonderna?
Det kan inte ha kommit som en överras-kning att den erodering av den svenska produktionskapaciteten för el som skedde mellan 2014 och 2022 skulle leda inte bara till problem för den existerande industrin, framför allt i södra Sverige, den skulle också omöjliggöra de planerade framtidsprojekten. Men det verkade som om industrin med få undantag accepterade den nya verkligheten och bekände sig till det ”förnybara”, fastän det måste ha stått klart att det inte skulle fungera och att kostnaderna skulle öka kraftigt.
Vad berodde det på? Man kan bara spekulera. Antingen blev det privata näringslivet så övertygade av vindindustrin och deras försäljare i regeringsställning att man var beredd att offra allt, även om den rödgröna regeringens förståelse för elproduktion och distribution verkade vara bristfällig. Milt uttryckt. Var ndustrins företrädare lika dåliga på att förstå sambanden? Trodde man verkligen att det skulle gå att köra processindustri på ”då-och-då”-el? Varför tågade inga direktörer på Östermalms gator och torg när det stod klart att regeringen faktiskt menade allvar med den förtida kärnkraftsnedläggningen av två reaktorer i Oskarshamn och två i Ringhals? Varför har inte den uppsjö av bransch- och intresse- organisationer som berikar vårt avlånga land vaknat? Vågar man inte ta ställning mot makthavarna längre? Inverkar ett allt mer markant utländskt ägande av svensk industri negativt? Eller har man resignerat inför hotet om att tillståndsgivningen skulle kunna bli mycket besvärlig och ta upp till tio år?
Ljuset verkar komma utifrån. Chefen för Westinghouse, fransmannen Patrick Fragman, har i en intervju i DN den 9 maj yttrat optimism inför ett nytt kärnkraftsbygge i Sverige. Han menar att eftersom det finns ett stort mått av kärnkraftskunnande i Sverige borde det vara fullt möjligt att bygga ett nytt, stort kärnk-raftverk i Sverige och ha det färdigt 2030. Han jämför med det ambitiösa kärnkraftsprogrammet i Polen som börjar på ruta ett.
Men allt beror naturligtvis på tillståndsprocessen. Kärnkraftsskeptiska myndigheter som under lång tid nu arbetat med ”gröna” glasögon blir inte lätta att tampas med. Regeringen har ett digert arbete framför sig. Dels måste man reformera myndigheterna och instruera dem att skaffa nödvändig kunskap för ett sådant projekt. Dels måste man illa kvickt ta vara på den kunskap som finns, inte minst hos de duktiga ingenjörer som konstruerade och byggde det svenska kärnkraftsprogrammet på femton år.
Vi kan fortfarande börja på ruta två. Men det krävs kanske ett demonstrationståg för direktörer.
Sven Olof Andersson Hederoth